lydiasjoberg

Vem är värd mest? Vad är viktigast; att svika ett förtroende eller undanhålla en sanning.

Jag bor i ett kyffe, vi delar två på en etta och mina saker tar upp alldeles för mycket golvyta. På kvällarna kommer jag hem sent och vill bara sova. Vi repeterar mycket nu och jag blir tröttare än jag är van att vara. Hon tycker att jag är tråkig. Hon oroar sig för brandrisken. Jag oroar mig för att jag håller på att bli vuxen. Bekväm, realistisk och känslokall. Imorgon ska vi umgås och måla de gula köksluckorna grå, det är inte jag som bestämmer.

En förväntan på att det snart tar slut och något nytt tar vid ligger där i bakgrunden och lurar hela tiden och nornornas trådar vävs samman under Ygdrasil utan att vi vet ett knyst om vad som ska ske. I glitterkaj och leopardtights stapplar jag upp till första våningen och låser upp efter en vild hbt-festivalfredag. Innan jag går till kojs funderar jag över brev och relationer. Brev kan man riva i tusen bitar och detkan man nog med relationer också men brev går att laga. Varför är du avundsjuk? Varför är du så rädd för att bli ensam?

Fylla år

Måste snabbt komma i säng för att det snabbt ska bli morgon. Tio år. Tio långa år har man levt, eller nio år, elva månader och 29 dagar. Men imorgon. Måste somna men det är svårt. En cykel, en bandyklubba eller kanske om man har riktigt tur ett alldeles eget TV-spel. Det där med svart plast över som stod i garaget kanske är det man alltid har drömt om. Och sen ska det bli kalas. Stor tårta och mormor. Det blir nog världens bästa dag.

Äntligen morgon! Man väntar och väntar..men ingen kommer. Man smyger upp och lyssnar vid dörren. Dom kan väl inte ha glömt? Man går ut i det nykaklade köket och det är alldeles tomt. Man ser sig omkring och undrar var de är. På bordet ligger en hundralapp och ett kort där det står GRATTIS OSKAR! VI JOBBAR SENT IKVÄLL. HA EN BRA DAG I SKOLAN, DET FINNS FISKPINNAR ATT VÄRMA TILL MIDDAG. KRAM MA&PA

Singel igen

Ingen som tar upp för mycket plats i soffan. Ingen som snor åt sig täcket. Ingen som dricker upp den sista juicen. Ingen som man behöver ta hänsyn till. Ingen som ringer och stör när man vill arbeta. Ingen som ringer och stör när man ska ut med vännerna. Ingen som ringer för att tjata. Ingen som ringer för att prata. Ingen som ringer för att säga godnatt. Ingen som ringer för att säga ”Jag älskar dig”. Inte idag heller. Inte ett knyst.

Vidare?

En chans till. En chans till ska han få. Han kanske har städat när jag kommer hem. Kanske den här gången. Jag sa ju faktiskt till igår. Kanske iallafall att han har tagit ut soporna. Så inte hela huset luktar gammal soppa. Han är ju faktiskt en underbar människa. Man måste tänka så ibland också. Han har gjort mycket för mig. Han ställer alltid upp när jag är ledsen. Som tillexempel när min äldsta syster gick bort. Då var han där och stöttade. Följde med på begravningen och hjälpte mig att beställa bord till kaffet efteråt. Han är bra. Vi har ju roligt ihop också. Som när vi ser på Prat i kvadrat på fredagar. Han kan mycket också. Byta fläkt, det var ju bra att det blev gjort, den gamla hade inte fungerat på tre år. Så det är ju bra. Och det är alltid han som håller koll på gräsklippningen om sommaren och skottningen på vintern. Jag ska väl inte vara arg, nej. Det är ju honom jag älskar. Inte vill vara utan.

Hon tar upp nycklarna och låser upp dörren. TV:n står på och ut ur badrummet kommer Han. Han stannar upp, tittar på henne och ger ifrån sig en ljudlig rap innan han hasar vidare in i Tvrummet. Med foten skjuter han in den tomma filtallriken under soffan så hon inte ska märka att han ätit framför TV:n igen. Han tittar ut genom fönstret och säger något om vädret. Hon går in i köket och börjar plocka in i diskmaskinen.

Eftermiddag

Vivaldis ”våren” strömmar ut ur högtalarna som sitter i hörnet och solen fyller rummet med eftermiddagsljus. Hösten är här och ute i den lilla trädgården sträcker träden på sig så de färgrika löven når fram till fönstren. I den stora gröna sammetsfåtöljen läser pappa tidningen. På golvet sitter en liten pojke på fyra år och leker med en modelljärnväg. Telefonen ringer men ingen tycks bry sig om den och snart låter sig den envisa personen i andra änden ge upp. Små tutuuut kommer från pojken och pappa ger honom en blick innan han återgår till tidningen.

Klassisk musik och soliga vardagsrum kan ge bilden av ett idylliskt hem, små barn som leker på golvet och pappor som tar sig rätten att välja att inte svara i telefonen när den ringer. Så är det kanske. Så är det inte.

Han viker ihop tidningen och reser sig upp, tar några kliv över golvet, trasar sönder järnvägsspåret och går ut för att bli lycklig för en stund. Den lilla pojken förstår inte varför pappa hade sönder järnvägen men han föstår att tåget inte kan åka hela banan runt längre och han är besviken.

I ett glädjerus, varhelst närhelst. Hur länge som helst. Inte publicera. Inte interagera. Bara varavraravara. Jag känner hur jag andas och låter min kropp andas som den inte gjort på länge. Kan det vara snön. Det är redan en två decimeter utanför kroppen, nej jag menar fönstret. Var jag poetisk där eller bara slarvig. Låt mig va, inte värdera. Bara acceptera. Varför i helvet skaffa en blogg då? Och varför i helvet inte lämna ut adressen. Vit jul. Jo men visst. Gradtalen sjunker och i Berlin var det 17 minus för några dagar sedan. Beroende är farligt. Gränsdragande är farligt och hotfullt. Men man kan göra underverk. Eller vad tror ni? Man är listad, inte minst hos sig själv och skulden försöker man gömma fast den egentligen bara är projecerad på läsaren. Vi vill inte veta det vi inte tycker illa om. Vi vill vara så jävla politiskt korrekta. Är det inte det gråzonen, gränsen där man inte vet med vem man ska sympatisera som blir intressant. Varsågod här är mitt liv, här är mitt tyckande, vilken sida ska jag ställa mig på, vräk ut det eller provocera som anka. Hajpa inte, var lagom, var udda, gå inte för djupt ner i skiten men gärna en bit. Låt dina inersta hemligherter bli mina...äh fan. Jjjag kliver rakt in i sömnens näste, den fångar mig och binder mig som kaffet binder en koffeinist till huvudvärk utan det. Och julen är och jag tackar för idag och inte ska jag tänka på imorgon än. Publicera.

Jag önskar att de såg mig. När jag sitter och är stolt. Stolt över min familj. Hur vi har det. Hur jag känner att jag njuter av att umgås med dem. Jag blir inspirerad när kusinen häver ur sig fantastiska berättelser över några glas vin och några roliga ostar. När mor tar fram någon bok ur hyllan och citerar. När jag sitter och är stolt över våra individer och våra yrkesval. Jag känner mig glad över den familj jag är i utan att vi på något sätt är genier, utan mellanmänniskor. Jag får intellektuell stimulans några timmar innan det är dags att köpa gran.

Jag önskar han satt bredvid. Och tog del av samtalet. Jag önskar han låg i bar överkropp på min säng och att jag hade hans tillåtelse att kyssa honom. Överallt. Jag önskar jag var mer allmänbildad. Jag önskar jag kunde uttrycka mer av vad jag tror på. Jag önskar mig en stilla natt, hoppas att far är hyfsat nykter. Nu tändas tusen juleljus för dom som grubblar alltför mycket. Önska dig inget eller allt. Önska dig en stilla natt. Bo Kaspers Orkester.

Jag anlände tryggt till Toulouse flygplats för sex långa veckor sedan. Det är också där jag befinner mig nu, på ett litet café för att avnjuta en sista äkta fransk croissant innan jag far hem igen.

Ett tåg fullproppat med människor tog mig i stekande hetta till en liten station i Carbonne. Medan jag väntade fantiserade jag hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara, hon, J, tanten jag skulle bo hos. Plötsligt stod hon där och jag tyckte om henne på en gång. Det var ingen tant, det var en vacker kvinna på 55år som log med hela ansiktet och frågade på franska om jag var jag. Och det var jag ju så vi satte oss i bilen och hela tiden pratade hon lugnt och fint med mig så jag skulle förstå. Långt ut på landet körde vi. På vägen hämtade vi upp hennes två döttrar och vi handlade en massa mat som skulle vara till den ena dotterns 20års fest.

Vi kom fram efter vad jag tyckte var en evighet av landsbygd till ett stort, 200 år gammalt stenhus täckt av murgröna som tom klättrade in genom fönstren. Vi hälsade på mannen i huset som frågade en massa saker jag inte förstod ett dyft av. Jag log och hoppades at det skulle räcka en bit. Sedan visade Joce mig mitt rum som låg högst upp i huset, med snedtak. En stor madrass låg ovanpå ett par lastpallar på golvet , det blev min säng, ett litet handfat i ett angränsande rum blev mitt badrum. Min första tanke var att jag borde städa för överallt man tittade var det damm och spindelnät men snart vande man sig och snart började jag att älska huset.

Allting återavänds, de har gamla senapsburkar som dricksglas, en barnvagn som tidningsställ, en trälåda på högkant som bokhylla, konservburkar som penn- och tandborstställ och mellan de tjocka bjälkarna som finns i huset har de bygt hyllor. Det är enkla, billiga och fiffiga lösningar.

Middagarna åt vi aldrig före halv tolv på kvällarna och jag försökte ivrigt förstå de vilda diskussioner som fördes runt middagsbordet. Nästan alltid om politik. Om att förändra världen, om kärnkraft, ekologi och kapitalism. Det var svårt men nyttigt och jag förstod mer än jag trott.

Sen fyllde I 20 och på fredagskvällen, efter en veckas arbete i trädgårdslandet, fylldes huset ohc trädgården av folk. En massa förberedelser gjordes. Det lagades mat i mängder och trädgården smyckades med tyger och kuddar och kulörta lyktor. Sen ramlade hela bandet in med bilar, tält, musikanläggningar. I fyra dagar var det technomusik fram till åtta på mornarna och det dansades och tjoades. Vi åkte och badade och vi grillade och vi festade.

Sedan återgick det till vardag.. Fem h om dagen ungefär arbetade vi med att så bönor, rensa ogräs, vattna odlingarna eller mocka hästskit. På kvällarna drack vi vin och åt en massa goda ostar och pappa A och jag spelade schack. Flera gånger om dagen spelade vi och inte förrän sista veckan började jag också vinna.

De sista dagarna på resan fick jag följa med familjen upp i bergen. Vi vandrade i Pyrenéerna och för mig som aldrig gjort det tidigare var det enastående. Utsikten var fantastisk och vi stannade för att fota murmeldjur eller för att dricka ur någon fjällbäck eller för att njuta. Det var en upplevelse och gav mig en stark längtan att göra det igen och igen.

Det var en annorlunda och oförglömlig sommar. Nu sitter jag och bara är nostalgisk. Sommarnostalgisk!

Vad är vänskap? Någon man kan lita på tycker jag nog ändå. Visst bör man väl ha skyldigheter som vän?

Att ställa upp när det verkligen gäller, är en sån där sak man skulle kunna säga kanske. Men jag funderar över detta. Vad är ”när det verkligen gäller?” och om jag drar några exempel: Att kompisens pojkvän har gjort slut och hon behöver någonstans att bo ett par dar, eller att hon behöver låna en stor summa pengar till någonting viktigt eller att hon kan ringa en mitt i natten och gråta eller att hon blivit våldtagen och vill att man ska vara stöttande och följa med till polisstationen. Antag att det är saker som ”verkligen gäller”, då skulle man ju kunna ställa upp för så många fler än ens verkliga vänner.

Och vad är det då som kännetecknar riktig vänskap? Är det inte att man ställer upp i det lilla? Att man är en redig och hyfsad människa mot de sina (egentligen mot alla men för att bli kallad vän så i alla fall mot de sina) att man lyssnar, att man är ärlig mot varandra, att man talar om när man blir arg och ledsen så den andra kan säga förlåt och gottgöra eller åtminstone förklara och ta till sig. Att man inte pratar skit bakom ryggen utan försvarar och fösöker visa dens positiva sidor som gör att man vill vara dens vän. Kanske är det när man kan vara osjälviskt glad för dens skull. När man på riktigt bryr sig, delar dens glädje, delar den sorg. Man behöver väl inte älska alla sina vänner och träffa dem varje dag men man behöver respektera dem.
Lojalitet!