lydiasjoberg

tryck inte på spara, backa utan att skrapa rutan, hämta inte ungarna från dagis, rosta bröd i badkaret, tejpa för datummärkningen på mjölkpaketet så ska du se att du får ett lite mer spännande liv.


själv har jag varken bil, ungar, badkar eller tejp så jag brukar gå av vid fel hållplats.

Gråter inga tårar, ljuder ingen klagan, viskar inga bekymmer, är bara nöjd och nästintill likgiltig. Människor dör omkring mig och jag är likgiltig. Inte helt, men nästintill. En saknad finns därbakom en fasad av förnuft, en saknad av en skog, en passion, en eld där kalla bad och omilda stormar lät det vackra bli ännu vackrare. Lodjuret spydde framför oss. Det kissade, åt gräs och spydde. Hur primitivt som helst. Samtidigt var det sagolikt. Magiskt. Som en bekräftelse på evig samhörighet och jag känner den ännu, om än i form av en avståndstagande likgiltighet. Jag vill det inte men förnuftet säger att jag borde. Jag vill hamna där igen. Kanske inte i skogen, men i tillståndet. Där allt var hett och förfruset om vartannant. Genomskinligt och ogenomträngligt. Total förståelse och total oförståelse. I skrivande tillstånd ger jag mig hän och likgiltigheten blir ogiltig men i vardagslag så känner jag att jag ärligt talat inte bryr mig så mycket. Om någonting. För samtidigt som tanken på att det löser sig är befriande, trygg och positiv så känns ingenting spännande, utvecklande, på liv och död.