FYLLA 25
Födelsedagsmiddag härinne!
Zon Peligroso
Där vi bor är Zon Peligroso. Därför får inte brevbärarna köra in där. För att få post måste man ringa till den ansvariga brevbäraren i området. Vad han gör om han inte får dela ut post är oklart. Numret får man på postkontoret i Alajuelita. När han inte svarar åker man in till det stora postkontoret i San José och när man får prata med någon, efter att ha skrivit in passnummer och klockslag så får man vänta tills brevbäraren kommer dit. När han gör det berättar han att han förmodligen skickat tillbaka alla brev han fått från Sverige.
-Det går alltså inte att skicka brev hit, om det inte ar rekomenderat.
6 okt
Den 6 okt var det födelsedag, kvällen innan hade vi badat jacuzzi i San Josés övre medelklassomrade. Kladdkakan var nästan godare till frukost, fjäderörhängen inhandlades på markanaden i parque España och till eftermiddagsregnet avnjöts kaffe och pecannötspaj i det blå glasrummet med rosenträdgården utanför.
Och så var vattnet av. Det kom inget ur kranen.
Det gick inte att spola i toaletterna. Ingen kunde tvätta händerna.
Ingen i hela San José. Under 17h!
Kanske att folk hade fått information genom Tv el. tidningar men vi hade ingen aning.
In på det mörka lilla haket med stearinljus i vinflaskor, god costaricansk mat, mosaikbord på uppochnervända svartmålade tunnor. Konsert. Gitarrister som spelade och sjöng politiska sånger. Discokulan reflekterade ljuset, vinet, musiken, tankarna.
Ja, så är det
Ikväll spikar grannen igen hålet så man inte längre kan se in till dem.
Den onda oroskänslan i magen har försvunnit och hundvalpen är tyst om nätterna.
Vår planerade resa till landsbygdsförsamlingarna är framflyttad. Ungdomslägret i Manu är flyttad till ett oklart datum i november. Tre dagar på universitetet om befrielseteologi blev bara en, då de första två visade sig vara på portugisiska. Istället blev det vykortsskrivande och kaffe på det berömda caféet på Teatro Nacional med regnet skvalande nerför rutorna. Vi frågade servitören om faire trade-kaffe men han såg mycket frågande ut och verkade inte förstå när vi förklarade. Då bestämde vi oss för att göra slag i saken och skriva ihop ett papper om vad det innebär och gå runt till olika kaffeställen och sälja in idén.
Två indianresevat
Vi var i Guatoso. Vägen dit var brant och kurvig. Vi säg kaffeplantage och bananplantage med bananerna i blå påsar för att skydda mot fåglar. Ca 3h tog det att åka dit. När vi kom fram hade barnen gått i skolan hela dagen. Kvinnorna samlades utanför och Doña Xinia som följt med oss tog fram trådar och färger och de satte genast igång att pyssla.
I Palenke Margarita som låg en bit därifrån fick vi prata med en man som jobbade lite som guide. Han berättade att 1862 hade det funnits 15000 malecoindianer men att det utbrutit en stor strid då folk kommit dit för att de ville ha gummit som kunde utvinnas ur träden där och efteråt var de 150 st malecoindianer kvar. Floden som rinner i närheten kallas för "Dödens flod" för vattnet hade färgats alldeles rött av blodet som flutit.
De kämpar för sina rättigheter och för att inte bli kränkta. Det finns inga avlönade jobb däruppe . Ständigt är det bråk om var gränserna går och trots att det är ett indianreservat så har de bara tillgång till 15% av marken. De målar masker och skålar och tillverkar smycken för att sälja till turister. De samlar pengar för att plantera träd, bevara miljön.
Vi besökte ursprungsbefolkningen i Cabagra. Vi åkte igenom stora ananasplantage som ägs av stora amerikanska företag som besprutar så kraftigt att människorna i området inte kan dricka vattnet för att det är så förgiftat. Där, på plantagen jobbar de flesta männen, för det är de jobben som finns. Ca 2 veckor i sträck från morgon till kväll och klagar man blir man avskedad för det finns alltid någon annan som kan ta jobbet. De bor tillsammans och det finns stora problem med alkohol och droger. Många av dem lider av förgiftningsskador pga besprutningarna och det vanligaste är hudskador eller lungsjukdomar.
Det är ett Bribri-reservat, ändå är 70% av marken ockuperad av vita och företagen vill gärna utöka sina plantage. Bara 1/3 av människorna har tillräckligt med mark för att klara sig på sitt traditionella jordbruk.
Naydeline 9 år visar oss son bok hon har gjort i skolan, en del om kulturen och en del för språket. Barnen är blyga och vill inte gärna prata på sitt eget språk. Den här veckan är hon ledig från skolan för att läraren är borta, annars börjar hon vid elva på dagarna men går upp klockan fem för att hjälpa till hemma med städning, ta in ved och annat.
När vi går upp från den fantastiska floden Rio piernes så visar hon växter man kan äta, andra som man kan lägga på sår för att stoppa blödningar och åter andra som man ska koka te på om man är sjuk.
Totalt 10 000 människor tillhör det här folkslaget. I Cabagra finns ett reserva med fem byar. Man lagar mat över öppen eld, höns går och pickar i trädgården, bilar är för dyrt så folk tar sig fram på häst.
Fotboll för livet
Futbol por la vida. Det startade som ett av ILCOs projekt men blev så stort att de bildade en egen förening.
De håller till i de mest utsatta områdena där det är tätbefolkat, våldsamt, mycket drogproblem, få grönområden, dålig undervisning, mångkulturellt och man vänder sig till barn och ungdomar. Man vill utbilda dem i vilka rättigheter de har och ge dem en fristad.
De använder en metodik som heter "Gatfotboll 3" och som består av tre delar.
1.Först bestämmer man reglerna. Hur man får spela och inte och vad man ska få för straff om man inte följer dem. 2. Sen spelar man fotboll
3. Efteråt utvärderar man hur det har gått. Hur väl reglerna har följts, hur man borde gjort istället och man ger varandra poäng efter hur bra lagarbetet varit, hur attityden varit på plan etc. Man vinner inte enbart på hur många mål man gjort utan även på hur respektfullt man spelat.
De har även kreativa kurser, läger, matcher mot andra områden, ungdomsledarutbildningar, möten, fester, samarbeten mellan skolor och organisationer och nätverk lokalt och nationellt.
Ont i magen
Ett par tassar skakande av rädsla stack fram under lastpallen som tvättmaskinen står på. Efter en lång natt av gnällande och ylande blev plötsligt den lilla valpen tyst. I halvslummer hörde jag mamman skrika åt den på spanska.
Nu är det morgon och dags att vakna, tycker familjen. Pappans pappa har precis gått bort. Han var gammal men det är ändå någon som aldrig kan ersättas.
När någon går kommer en annan, som det ju heter. Och nu är det den lilla brunvita valpen som kommit till familjen.
-Jag tycker inte om att slå, men annars lär den sig aldrig.
Långt därborta, på andra sidan jordklotet sitter en flicka och gråter för sin pappa som just fått hjärtinfarkt. Där finns en mormor som fått dödsbesked, en morfar som sörjer. En mamma som har problem med sin man. En kvinna som inte vill äta. En annan som oroar sig för sin tonårsgravida syster. En mamma som skakar i sin sjukdom. En mormor som glömmer. En morfar som dör. En man som saknar. En arbetare som ställer för höga krav på sig själv. En arbetslös som känner sig meningslös. En granne som blir slagen. En stackare som blir utnyttjad. En skolkamrat som skär sig. Ett förhållande som går i kras. Ett barn med kolik. En son som skickas ut i krig. En moster som tappat tron på allt. En vän som tagit sitt liv..
Hur orkar vi egentligen gå vidare?
