lydiasjoberg

Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du. Passion av det slag är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.

Julen är över och jag har egentligen inte mycket mer att tillägga efter mitt "julestök"-inlägg, allt var som vanligt, möjligen något trevligare. Nu tillbaka i Göteborg. Städar lite och lyssnar på Lisa Ekdahl för att om några timmar träffa mina härliga Ölandsnissar. Vi ska fira slutet på 2009 och önska varandra ett gott nytt år.  

 

I ett glädjerus, varhelst närhelst. Hur länge som helst. Inte publicera. Inte interagera. Bara varavraravara. Jag känner hur jag andas och låter min kropp andas som den inte gjort på länge. Kan det vara snön. Det är redan en två decimeter utanför kroppen, nej jag menar fönstret. Var jag poetisk där eller bara slarvig. Låt mig va, inte värdera. Bara acceptera. Varför i helvet skaffa en blogg då? Och varför i helvet inte lämna ut adressen. Vit jul. Jo men visst. Gradtalen sjunker och i Berlin var det 17 minus för några dagar sedan. Beroende är farligt. Gränsdragande är farligt och hotfullt. Men man kan göra underverk. Eller vad tror ni? Man är listad, inte minst hos sig själv och skulden försöker man gömma fast den egentligen bara är projecerad på läsaren. Vi vill inte veta det vi inte tycker illa om. Vi vill vara så jävla politiskt korrekta. Är det inte det gråzonen, gränsen där man inte vet med vem man ska sympatisera som blir intressant. Varsågod här är mitt liv, här är mitt tyckande, vilken sida ska jag ställa mig på, vräk ut det eller provocera som anka. Hajpa inte, var lagom, var udda, gå inte för djupt ner i skiten men gärna en bit. Låt dina inersta hemligherter bli mina...äh fan. Jjjag kliver rakt in i sömnens näste, den fångar mig och binder mig som kaffet binder en koffeinist till huvudvärk utan det. Och julen är och jag tackar för idag och inte ska jag tänka på imorgon än. Publicera.

Jag önskar att de såg mig. När jag sitter och är stolt. Stolt över min familj. Hur vi har det. Hur jag känner att jag njuter av att umgås med dem. Jag blir inspirerad när kusinen häver ur sig fantastiska berättelser över några glas vin och några roliga ostar. När mor tar fram någon bok ur hyllan och citerar. När jag sitter och är stolt över våra individer och våra yrkesval. Jag känner mig glad över den familj jag är i utan att vi på något sätt är genier, utan mellanmänniskor. Jag får intellektuell stimulans några timmar innan det är dags att köpa gran.

 

Jag önskar han satt bredvid. Och tog del av samtalet. Jag önskar han låg i bar överkropp på min säng och att jag hade hans tillåtelse att kyssa honom. Överallt. Jag önskar jag var mer allmänbildad. Jag önskar jag kunde uttrycka mer av vad jag tror på. Jag önskar mig en stilla natt, hoppas att far är hyfsat nykter. Nu tändas tusen juleljus för dom som grubblar alltför mycket. Önska dig inget eller allt. Önska dig en stilla natt. Bo Kaspers Orkester.

Jag anlände tryggt till Toulouse flygplats för sex långa veckor sedan. Det är också där jag befinner mig nu, på ett litet café för att avnjuta en sista äkta fransk croissant innan jag far hem igen.

Ett tåg fullproppat med människor tog mig i stekande hetta till en liten station i Carbonne. Medan jag väntade fantiserade jag hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara, hon, J, tanten jag skulle bo hos. Plötsligt stod hon där och jag tyckte om henne på en gång. Det var ingen tant, det var en vacker kvinna på 55år som log med hela ansiktet och frågade på franska om jag var jag. Och det var jag ju så vi satte oss i bilen och hela tiden pratade hon lugnt och fint med mig så jag skulle förstå. Långt ut på landet körde vi. På vägen hämtade vi upp hennes två döttrar och vi handlade en massa mat som skulle vara till den ena dotterns 20års fest.

Vi kom fram efter vad jag tyckte var en evighet av landsbygd till ett stort, 200 år gammalt stenhus täckt av murgröna som tom klättrade in genom fönstren. Vi hälsade på mannen i huset som frågade en massa saker jag inte förstod ett dyft av. Jag log och hoppades at det skulle räcka en bit. Sedan visade Joce mig mitt rum som låg högst upp i huset, med snedtak. En stor madrass låg ovanpå ett par lastpallar på golvet , det blev min säng, ett litet handfat i ett angränsande rum blev mitt badrum. Min första tanke var att jag borde städa för överallt man tittade var det damm och spindelnät men snart vande man sig och snart började jag att älska huset.

Allting återavänds, de har gamla senapsburkar som dricksglas, en barnvagn som tidningsställ, en trälåda på högkant som bokhylla, konservburkar som penn- och tandborstställ och mellan de tjocka bjälkarna som finns i huset har de bygt hyllor. Det är enkla, billiga och fiffiga lösningar.

Middagarna åt vi aldrig före halv tolv på kvällarna och jag försökte ivrigt förstå de vilda diskussioner som fördes runt middagsbordet. Nästan alltid om politik. Om att förändra världen, om kärnkraft, ekologi och kapitalism. Det var svårt men nyttigt och jag förstod mer än jag trott.

Sen fyllde I 20 och på fredagskvällen, efter en veckas arbete i trädgårdslandet, fylldes huset ohc trädgården av folk. En massa förberedelser gjordes. Det lagades mat i mängder och trädgården smyckades med tyger och kuddar och kulörta lyktor. Sen ramlade hela bandet in med bilar, tält, musikanläggningar. I fyra dagar var det technomusik fram till åtta på mornarna och det dansades och tjoades. Vi åkte och badade och vi grillade och vi festade.

Sedan återgick det till vardag.. Fem h om dagen ungefär arbetade vi med att så bönor, rensa ogräs, vattna odlingarna eller mocka hästskit. På kvällarna drack vi vin och åt en massa goda ostar och pappa A och jag spelade schack. Flera gånger om dagen spelade vi och inte förrän sista veckan började jag också vinna.

De sista dagarna på resan fick jag följa med familjen upp i bergen. Vi vandrade i Pyrenéerna och för mig som aldrig gjort det tidigare var det enastående. Utsikten var fantastisk och vi stannade för att fota murmeldjur eller för att dricka ur någon fjällbäck eller för att njuta. Det var en upplevelse och gav mig en stark längtan att göra det igen och igen.

Det var en annorlunda och oförglömlig sommar. Nu sitter jag och bara är nostalgisk. Sommarnostalgisk!

 

Vad är vänskap? Någon man kan lita på tycker jag nog ändå. Visst bör man väl ha skyldigheter som vän?

Att ställa upp när det verkligen gäller, är en sån där sak man skulle kunna säga kanske. Men jag funderar över detta. Vad är ”när det verkligen gäller?” och om jag drar några exempel: Att kompisens pojkvän har gjort slut och hon behöver någonstans att bo ett par dar, eller att hon behöver låna en stor summa pengar till någonting viktigt eller att hon kan ringa en mitt i natten och gråta eller att hon blivit våldtagen och vill att man ska vara stöttande och följa med till polisstationen. Antag att det är saker som ”verkligen gäller”, då skulle man ju kunna ställa upp för så många fler än ens verkliga vänner.

Och vad är det då som kännetecknar riktig vänskap? Är det inte att man ställer upp i det lilla? Att man är en redig och hyfsad människa mot de sina (egentligen mot alla men för att bli kallad vän så i alla fall mot de sina) att man lyssnar, att man är ärlig mot varandra, att man talar om när man blir arg och ledsen så den andra kan säga förlåt och gottgöra eller åtminstone förklara och ta till sig. Att man inte pratar skit bakom ryggen utan försvarar och fösöker visa dens positiva sidor som gör att man vill vara dens vän. Kanske är det när man kan vara osjälviskt glad för dens skull. När man på riktigt bryr sig, delar dens glädje, delar den sorg. Man behöver väl inte älska alla sina vänner och träffa dem varje dag men man behöver respektera dem.
Lojalitet!

 

Varje år i hela mitt liv har jag varit tvungen att gå upp tidigt tidigt den 13e december för att sjunga Lucia någonstans. Aldrig har jag varit på någon lussevaka fast jag gärna har velat. Ikväll är jag 22 år gammal. Jag bestämmer själv. Bordet är fullt av ölburkar och jag är full av shots. Ändå saknar jag att gå upp tidigt och se mamma stryka linnet och lägga fram den egengjorda kransen som var lite för yvig för sitt eget bästa. Förra året minns jag att hon ringde och sa att hon också saknade det.

När människor blir grupp är det de som har rätt.
De är vi mot dem. De är ett.

När människor blir grupp blir löften likt bambi på is
vingligt, vanskligt, glider mellan stående och fall.

Som om gränser suddas ut.
Vad är vänskap? Vem är du?

Det jag sa nyss hör inte hemma här.
Med tonfall och behov att hävda sig
blir allt förvrängt.

Utbytt är förståelsen mot falskhet och hån.
Människor i grupp blir onda.

Deras skrän studsar stumt mot tunna väggar
men ekar i huvudet på mig innanför.

Människor i grupp kan göra stordåd
men det vill jag inte prata om ikväll.

Ikväll är jag bakom tunna väggen
för feg att gå ut, för trött att orka ta striden.

Utan grupp är man ensam
det sårar djupare än det är värt

I en veckas tid har jag legat i min säng när mina klasskamrater håller på och syr och repar danser som bäst. Själv snorar jag, hostar jag och hör ingenting på vänster öra. Än är det för tidigt att komma tillbaka. På söndag ska jag sjunga Lucia-konsert i Härlanda kyrka kl.16 och kl.18

Gläns över sjö och strand
Stjärna ur fjärran
Du som i österland
Tändes av Herran
Stjärnan från Betlehem
Leder ej bort men hem
Barnen och herdarna
följa dig gärna
Strålande stjärna

På julen kommer släkten hem till Uppsala, där mina föräldrar och min moster bor. Vi stökar runt som så många andra familjer. Bråkar, köper julklappar, äter godis, bakar pepparkakshus. Och så det här med att klä granen. Det börjar bra med glada barn, glögg och julmusik. Sen blir vi osams om vilken stjärna som ska sitta i toppen, sen bestämmer vi oss för både stjärnan och spiran och ingen blir speciellt nöjd.

På julafton efter strumpan och lite frisk luft så äts det jullunch hos moster och morbror med kusiner och kusinbarn. Man ser på Kalle och Kan du vissla Johanna tills någon arg kommer och hojtar att vi ska dansa runt granen.

Sen blir det julklappsutdelning och folk blir nöjda och missnöjda, någon kan inte sitta still och någon vill inte lyssna på när rimmen läses upp. Så småningom sjuker berget under granen och tomten har gått hem för länge sen för att inte bli igenkänd. Då är det sovdags för de små. Egentligen för de stora också. Ändå tas det fram Janssons, julskinksmackor, ägg och en omgång sill till. Det knäcks nötter och dras igång lekar för att ha trevligt fast var och en på sitt håll mest funderar på den där elaka kommentaren han fällde vid middagsbordet, eller på den där väldigt urringade tröjan hon hade på sig, eller vad snålt med köttbullar det var, eller varför fick jag inga julklappar eller varför man inte fick se klart på Kan du vissla Johanna.

Ändå gillar man det. Och gör om det år efter år.
Vi tycker ju om varandra!

Varför fungerar människan så att hon blir kär i ouppnåeliga personer? Hade det inte varit smartare rent biologiskt om hon drogs till någon som drogs till henne själv? Eller?

När man är frisk och slö tänker man lite krasst att skolan klarar sig väl utan mig. När man är sjuk är det enda man vill att gå dit och man tror att man är helt oumbärlig.

Letar i minnet. Letar manus. Två män. Jag ska regissera en pjäs efter jul och det ska bli jätteroligt!

Den står och lyser mellan blommorna och ger mig hopp om en ljusare tid.

60 körsångare. 30 musiker. Brahms requiem. Finklätt. Fullsatt. Fortissimo.
Det är mäktigt!

Flicka skjuten till döds med en giftpil i ryggen på Hisingen, skriver GP och jag hoppar åt sidan för att det inte är mig det står om.

Ännu en helg till ända. Efterdyningarna efter fredagens 90tals fest har lagt sig. Ölburkarna har placerats i soppåsar, damsugaren har varit framme i alla vrår och av magtröjor och mittbenor syns inte ett spår.

Imorgon ska jag, med lite mindre swarzwaldstårta i magen, göra ett försök att dels ta tag i min praktikplats, dels låta tankeverksamheten och kreativiteten flöda på revymötet som jag ska sitta på till kl.23, det ska bli spännande.

Det är också i veckan det gäller, slutspurten på regiprojektet. På onsdag ska skådespelarna upp på scen och jag ska förhoppningsvis bara luta mig tillbaka i mörkret och njuta.

Framförallt inte när det är i princip första gången. Det är helt fantastiskt roligt även om det är frustrearande när man inte riktigt kan förmedla det man vill till skådespelaren så att den förstår. Jag tycker i och för sig att det är roligt när det kommer en massa hinder i vägen som man måste försöka klura ut. Och så mycket gladare man känner sig när man lyckas, när de förstår och när man märker att de har roligt.
Det är underbart att gå i tvåan nu, man får stå på scen mycket mer än i ettan, man känner sig duktigare och man får pröva sina regikunskaper på ett helt annat sätt.
Jag kan inte förstå de i klassen som efter föreställningsveckan säger "framförallt är det skönt att det är över" när man utvärderar. Själv tycker jag det känns tomt och skulle helst stå där på scen om och om igen, varje dag. Det är väl delvis därför jag går den här utbildningen. Jag älskar det!

Vandra
Varandra
Andra
Vara
Valla
Alla
Vaska
Aska
Varm
Vackra ord

Ett forum för tankar, idéer, känslor att mötas. Eller för er att titta in i mitt liv en stund. Ni ska dock få slippa få se bilder på vad jag äter till frukost. Förövrigt så äter jag nästan aldrig frukost. Ja, jag vet att det är dåligt.
Helt enkelt, välkommen! Välkommen till mig själv som bloggare.