lydiasjoberg

På julen kommer släkten hem till Uppsala, där mina föräldrar och min moster bor. Vi stökar runt som så många andra familjer. Bråkar, köper julklappar, äter godis, bakar pepparkakshus. Och så det här med att klä granen. Det börjar bra med glada barn, glögg och julmusik. Sen blir vi osams om vilken stjärna som ska sitta i toppen, sen bestämmer vi oss för både stjärnan och spiran och ingen blir speciellt nöjd.

På julafton efter strumpan och lite frisk luft så äts det jullunch hos moster och morbror med kusiner och kusinbarn. Man ser på Kalle och Kan du vissla Johanna tills någon arg kommer och hojtar att vi ska dansa runt granen.

Sen blir det julklappsutdelning och folk blir nöjda och missnöjda, någon kan inte sitta still och någon vill inte lyssna på när rimmen läses upp. Så småningom sjuker berget under granen och tomten har gått hem för länge sen för att inte bli igenkänd. Då är det sovdags för de små. Egentligen för de stora också. Ändå tas det fram Janssons, julskinksmackor, ägg och en omgång sill till. Det knäcks nötter och dras igång lekar för att ha trevligt fast var och en på sitt håll mest funderar på den där elaka kommentaren han fällde vid middagsbordet, eller på den där väldigt urringade tröjan hon hade på sig, eller vad snålt med köttbullar det var, eller varför fick jag inga julklappar eller varför man inte fick se klart på Kan du vissla Johanna.

Ändå gillar man det. Och gör om det år efter år.
Vi tycker ju om varandra!