lydiasjoberg

Jag skruvar mitt huvud ett och ett halvt varv bakåt, ändå ser jag bara runt mig. Mitt konststycke blir platt och innehållslöst. I väntan på nåt bättre skruvar jag tillbaks och börjar andas i normal takt.

En kolsvart likbil kör genom byn. Människorna vänder sig om för där åker aldrig några bilar. "Det är svårt att ta sig in men när man väl är där så finns det bara en väg ut" hade prästen tänkt säga. Men eftersom det inte var några besökare där så struntade han i det. En kall kropp, en död person som ingen vill kännas vid. Och likbilen dumpar kistan i en container och ingen vet någonting. Och när folk får veta blir det snarare smaskigt skvaller är tragisk sanning.

Fylla år

Måste snabbt komma i säng för att det snabbt ska bli morgon. Tio år. Tio långa år har man levt, eller nio år, elva månader och 29 dagar. Men imorgon. Måste somna men det är svårt. En cykel, en bandyklubba eller kanske om man har riktigt tur ett alldeles eget TV-spel. Det där med svart plast över som stod i garaget kanske är det man alltid har drömt om. Och sen ska det bli kalas. Stor tårta och mormor. Det blir nog världens bästa dag.

 

Äntligen morgon! Man väntar och väntar..men ingen kommer. Man smyger upp och lyssnar vid dörren. Dom kan väl inte ha glömt? Man går ut i det nykaklade köket och det är alldeles tomt. Man ser sig omkring och undrar var de är. På bordet ligger en hundralapp och ett kort där det står GRATTIS OSKAR! VI JOBBAR SENT IKVÄLL. HA EN BRA DAG I SKOLAN, DET FINNS FISKPINNAR ATT VÄRMA TILL MIDDAG. KRAM MA&PA

 

 

Singel igen

Ingen som tar upp för mycket plats i soffan. Ingen som snor åt sig täcket. Ingen som dricker upp den sista juicen. Ingen som man behöver ta hänsyn till. Ingen som ringer och stör när man vill arbeta. Ingen som ringer och stör när man ska ut med vännerna. Ingen som ringer för att tjata. Ingen som ringer för att prata. Ingen som ringer för att säga godnatt. Ingen som ringer för att säga ”Jag älskar dig”. Inte idag heller. Inte ett knyst.

 

Vidare?

En chans till. En chans till ska han få. Han kanske har städat när jag kommer hem. Kanske den här gången. Jag sa ju faktiskt till igår. Kanske iallafall att han har tagit ut soporna. Så inte hela huset luktar gammal soppa. Han är ju faktiskt en underbar människa. Man måste tänka så ibland också. Han har gjort mycket för mig. Han ställer alltid upp när jag är ledsen. Som tillexempel när min äldsta syster gick bort. Då var han där och stöttade. Följde med på begravningen och hjälpte mig att beställa bord till kaffet efteråt. Han är bra. Vi har ju roligt ihop också. Som när vi ser på Prat i kvadrat på fredagar. Han kan mycket också. Byta fläkt, det var ju bra att det blev gjort, den gamla hade inte fungerat på tre år. Så det är ju bra. Och det är alltid han som håller koll på gräsklippningen om sommaren och skottningen på vintern. Jag ska väl inte vara arg, nej. Det är ju honom jag älskar. Inte vill vara utan.

 

Hon tar upp nycklarna och låser upp dörren. TV:n står på och ut ur badrummet kommer Han. Han stannar upp, tittar på henne och ger ifrån sig en ljudlig rap innan han hasar vidare in i Tvrummet. Med foten skjuter han in den tomma filtallriken under soffan så hon inte ska märka att han ätit framför TV:n igen. Han tittar ut genom fönstret och säger något om vädret. Hon går in i köket och börjar plocka in i diskmaskinen.

 

 

 

Eftermiddag

Vivaldis ”våren” strömmar ut ur högtalarna som sitter i hörnet och solen fyller rummet med eftermiddagsljus. Hösten är här och ute i den lilla trädgården sträcker träden på sig så de färgrika löven når fram till fönstren. I den stora gröna sammetsfåtöljen läser pappa tidningen. På golvet sitter en liten pojke på fyra år och leker med en modelljärnväg. Telefonen ringer men ingen tycks bry sig om den och snart låter sig den envisa personen i andra änden ge upp. Små tutuuut kommer från pojken och pappa ger honom en blick innan han återgår till tidningen.

 

Klassisk musik och soliga vardagsrum kan ge bilden av ett idylliskt hem, små barn som leker på golvet och pappor som tar sig rätten att välja att inte svara i telefonen när den ringer. Så är det kanske. Så är det inte.

 

Han viker ihop tidningen och reser sig upp, tar några kliv över golvet, trasar sönder järnvägsspåret och går ut för att bli lycklig för en stund. Den lilla pojken förstår inte varför pappa hade sönder järnvägen men han föstår att tåget inte kan åka hela banan runt längre och han är besviken.

 

Jag tänkte lägga upp en massa bilder från revyn, men jag är för oteknisk, jag vet inte hur man gör helt enkelt. Imorgon ska jag träffa min smarta vän så hon ska få hjälpa mig med både det ena och det andra. Jag ska hjälpa henne också. Vi utbyter tjänster kan man säga.

Bastkjolar, spa, grytor, michael jacksson-moves, spikdräkt, marlyn monroe-klänningar, ballongbröst och drottning silvia är något av det som utlovas i Wendelsbergsrevyn.

Det är dagen och det är en jävla massa ångest. Och en jävla massa kärlek. Helst skulle jag vilja dra täcket över huvudet och gråta tills det tog slut. Att det kan göra så ont att ha det så bra. Det är så mycket känslor och  så mycket av det är glädje. Jag får inte ur mig alls hur det känns, jag bara försöker. Men det är för att det är så svårt att beskriva det. Jag finner inte orden. Jag älskar det. Jag mår inte bra utan det. Kanske kombinationen mest, mer än en och en.

Jag har haft helt fantastiska dagar med mina ölänningar. Vi har tillbringat många timmar i sängen med att bara vara. Vi har diskuterat samhällsfrågor. Vi har haft krismöte. Vi har pratat sex. Vi har sjungit. Vi har värderat och omvärderat. Vi har dansat och älskat, älskat att umgås, älskat att bara få vara tillsammans. Svårt att skiljas.