lydiasjoberg

Jag anlände tryggt till Toulouse flygplats för sex långa veckor sedan. Det är också där jag befinner mig nu, på ett litet café för att avnjuta en sista äkta fransk croissant innan jag far hem igen.

Ett tåg fullproppat med människor tog mig i stekande hetta till en liten station i Carbonne. Medan jag väntade fantiserade jag hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara, hon, J, tanten jag skulle bo hos. Plötsligt stod hon där och jag tyckte om henne på en gång. Det var ingen tant, det var en vacker kvinna på 55år som log med hela ansiktet och frågade på franska om jag var jag. Och det var jag ju så vi satte oss i bilen och hela tiden pratade hon lugnt och fint med mig så jag skulle förstå. Långt ut på landet körde vi. På vägen hämtade vi upp hennes två döttrar och vi handlade en massa mat som skulle vara till den ena dotterns 20års fest.

Vi kom fram efter vad jag tyckte var en evighet av landsbygd till ett stort, 200 år gammalt stenhus täckt av murgröna som tom klättrade in genom fönstren. Vi hälsade på mannen i huset som frågade en massa saker jag inte förstod ett dyft av. Jag log och hoppades at det skulle räcka en bit. Sedan visade Joce mig mitt rum som låg högst upp i huset, med snedtak. En stor madrass låg ovanpå ett par lastpallar på golvet , det blev min säng, ett litet handfat i ett angränsande rum blev mitt badrum. Min första tanke var att jag borde städa för överallt man tittade var det damm och spindelnät men snart vande man sig och snart började jag att älska huset.

Allting återavänds, de har gamla senapsburkar som dricksglas, en barnvagn som tidningsställ, en trälåda på högkant som bokhylla, konservburkar som penn- och tandborstställ och mellan de tjocka bjälkarna som finns i huset har de bygt hyllor. Det är enkla, billiga och fiffiga lösningar.

Middagarna åt vi aldrig före halv tolv på kvällarna och jag försökte ivrigt förstå de vilda diskussioner som fördes runt middagsbordet. Nästan alltid om politik. Om att förändra världen, om kärnkraft, ekologi och kapitalism. Det var svårt men nyttigt och jag förstod mer än jag trott.

Sen fyllde I 20 och på fredagskvällen, efter en veckas arbete i trädgårdslandet, fylldes huset ohc trädgården av folk. En massa förberedelser gjordes. Det lagades mat i mängder och trädgården smyckades med tyger och kuddar och kulörta lyktor. Sen ramlade hela bandet in med bilar, tält, musikanläggningar. I fyra dagar var det technomusik fram till åtta på mornarna och det dansades och tjoades. Vi åkte och badade och vi grillade och vi festade.

Sedan återgick det till vardag.. Fem h om dagen ungefär arbetade vi med att så bönor, rensa ogräs, vattna odlingarna eller mocka hästskit. På kvällarna drack vi vin och åt en massa goda ostar och pappa A och jag spelade schack. Flera gånger om dagen spelade vi och inte förrän sista veckan började jag också vinna.

De sista dagarna på resan fick jag följa med familjen upp i bergen. Vi vandrade i Pyrenéerna och för mig som aldrig gjort det tidigare var det enastående. Utsikten var fantastisk och vi stannade för att fota murmeldjur eller för att dricka ur någon fjällbäck eller för att njuta. Det var en upplevelse och gav mig en stark längtan att göra det igen och igen.

Det var en annorlunda och oförglömlig sommar. Nu sitter jag och bara är nostalgisk. Sommarnostalgisk!