lydiasjoberg

På julen kommer släkten hem till Uppsala, där mina föräldrar och min moster bor. Vi stökar runt som så många andra familjer. Bråkar, köper julklappar, äter godis, bakar pepparkakshus. Och så det här med att klä granen. Det börjar bra med glada barn, glögg och julmusik. Sen blir vi osams om vilken stjärna som ska sitta i toppen, sen bestämmer vi oss för både stjärnan och spiran och ingen blir speciellt nöjd.

På julafton efter strumpan och lite frisk luft så äts det jullunch hos moster och morbror med kusiner och kusinbarn. Man ser på Kalle och Kan du vissla Johanna tills någon arg kommer och hojtar att vi ska dansa runt granen.

Sen blir det julklappsutdelning och folk blir nöjda och missnöjda, någon kan inte sitta still och någon vill inte lyssna på när rimmen läses upp. Så småningom sjuker berget under granen och tomten har gått hem för länge sen för att inte bli igenkänd. Då är det sovdags för de små. Egentligen för de stora också. Ändå tas det fram Janssons, julskinksmackor, ägg och en omgång sill till. Det knäcks nötter och dras igång lekar för att ha trevligt fast var och en på sitt håll mest funderar på den där elaka kommentaren han fällde vid middagsbordet, eller på den där väldigt urringade tröjan hon hade på sig, eller vad snålt med köttbullar det var, eller varför fick jag inga julklappar eller varför man inte fick se klart på Kan du vissla Johanna.

Ändå gillar man det. Och gör om det år efter år.
Vi tycker ju om varandra!

Varför fungerar människan så att hon blir kär i ouppnåeliga personer? Hade det inte varit smartare rent biologiskt om hon drogs till någon som drogs till henne själv? Eller?

När man är frisk och slö tänker man lite krasst att skolan klarar sig väl utan mig. När man är sjuk är det enda man vill att gå dit och man tror att man är helt oumbärlig.

Letar i minnet. Letar manus. Två män. Jag ska regissera en pjäs efter jul och det ska bli jätteroligt!

Den står och lyser mellan blommorna och ger mig hopp om en ljusare tid.

60 körsångare. 30 musiker. Brahms requiem. Finklätt. Fullsatt. Fortissimo.
Det är mäktigt!

Flicka skjuten till döds med en giftpil i ryggen på Hisingen, skriver GP och jag hoppar åt sidan för att det inte är mig det står om.

Ännu en helg till ända. Efterdyningarna efter fredagens 90tals fest har lagt sig. Ölburkarna har placerats i soppåsar, damsugaren har varit framme i alla vrår och av magtröjor och mittbenor syns inte ett spår.

Imorgon ska jag, med lite mindre swarzwaldstårta i magen, göra ett försök att dels ta tag i min praktikplats, dels låta tankeverksamheten och kreativiteten flöda på revymötet som jag ska sitta på till kl.23, det ska bli spännande.

Det är också i veckan det gäller, slutspurten på regiprojektet. På onsdag ska skådespelarna upp på scen och jag ska förhoppningsvis bara luta mig tillbaka i mörkret och njuta.

Framförallt inte när det är i princip första gången. Det är helt fantastiskt roligt även om det är frustrearande när man inte riktigt kan förmedla det man vill till skådespelaren så att den förstår. Jag tycker i och för sig att det är roligt när det kommer en massa hinder i vägen som man måste försöka klura ut. Och så mycket gladare man känner sig när man lyckas, när de förstår och när man märker att de har roligt.
Det är underbart att gå i tvåan nu, man får stå på scen mycket mer än i ettan, man känner sig duktigare och man får pröva sina regikunskaper på ett helt annat sätt.
Jag kan inte förstå de i klassen som efter föreställningsveckan säger "framförallt är det skönt att det är över" när man utvärderar. Själv tycker jag det känns tomt och skulle helst stå där på scen om och om igen, varje dag. Det är väl delvis därför jag går den här utbildningen. Jag älskar det!

Vandra
Varandra
Andra
Vara
Valla
Alla
Vaska
Aska
Varm
Vackra ord

Ett forum för tankar, idéer, känslor att mötas. Eller för er att titta in i mitt liv en stund. Ni ska dock få slippa få se bilder på vad jag äter till frukost. Förövrigt så äter jag nästan aldrig frukost. Ja, jag vet att det är dåligt.
Helt enkelt, välkommen! Välkommen till mig själv som bloggare.