lydiasjoberg

Månaden mars var till ända och våren var kommen. Sista marsdagarna firades med livespelningar och ett mäktig kungaslott.

I fredags var det Lissi Dancefloor Disaster som spelade på Machine Moulin Rouge. Ja, de där med katterna som sitter lite överallt i Uppsala. http://lissidancefloordisaster.com/blog/ Josefin fixade in oss på gästlistan. Fullt med glada människor som pratade och dansade. I entrén kunde man köpa diverse tygkassar och annat smått och gott. Tydligen var det någon festival som firades till kvinnan, såvitt jag förstod. När Lissi Dancefloor kom upp på scen blev det röj, de körde järnet , och i slutet av konserten var även delar av publiken uppe på scen och dansade. Jag visste inte om jag skulle tycka att det var respektlöst eller bara gilla stämningen. Grymt kul var det att ha sett dem live i alla fall och på ett sånt ställe också! Hann precis med sista metron hem.

Nästa morgon tog vi RER-tåget ut till Versille. Efter kö, betalning, kö igen, väskinlämning och säkerhetskontroll var det tillåtet att vandra in på borggården. Och visst var det pampigt. Inne i slottet var salarna prydda av guld, fönster från golv till tak, kristallkronor, vackra tyger i olika färger och man färdades genom balsal efter balsal, trängdes i kungens sovrum, trängdes i drottningens sovrum, försökte undvika guidegrupperna men de var överallt. I något enstaka hörn fick man ett uns av känslan, där man kunde blicka ut över trädgården i ett molningt Versille, och med lite fantasi föreställa sig, hur det kunde ha varit när någon bodde här. Hur det måste ekat i de stora salarna när någon kom gående över trägolven, hur frasiga klänningar tagits på och dansats i när det bjöds in till fest.

På ett sätt är det otrevligt med all trängsel och turism, på ett sätt är det underbart att vi vanliga dödliga kan få möjlighet att se det inifrån, så var det nog aldrig tänkt…

Som en dröm, en saga.

Parken var enorm med dammar, skogar, gräsmattor, blomsteranordningar och fontäner. Halv fyra skulle fontänshowen äga rum. Klassisk musik strömmade ur högtalarna, kranarna vreds upp till max. Vi väntade och väntade men ingenting hände. Efter en lång stund kom insikten att vi blivit snuvade på showen. Men vem fanns att klaga hos?

Så blev det april och aprilskämten haglade. Det jag hörde från Sverige om att Borås skulle byta namn till boras.com i syfte att modernisera sig , var ändå det jag gillade bäst.  

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/boraasboraas-tme-ab/pressrelease/view/boraas-byter-namn-och-blir-boras-com-747280

Jobbsöndag med finbesök.

Återbesök på Chat Noir på måndagskvällen. http://spokenwordparis.blogspot.fr/p/what-is-spokenword.html

Tisdageftermiddag inskrivning till att konversera med pensionärer.

A bientôt!

Runt om i Paris hittar man diverse. Konst. Broar. Öar. Takåsar. Roliga hus. Fula hus. Pittoreska små helt underbara hus. Stora inklämda kyrkor och annat skoj. Jag går trevliga promenader. Och jag lever drömmen om att möta våren i Paris.

Fattigt.

Ingenting fungerar som det ska.

Svetten rinner om oss där vi trängs en meter under takhöjd, vi trängs och sparkar täcket omkring oss. Toalettstolen börjar droppa och plötsligt är det en pöl över hela golvet, som om det vore översvämning. Det luktar bränt i trapphuset men ingen vågar säga något. Soporna sorteras men ingen vet riktigt hur. De som har fönster vet om de borde stanna inne, de som inte har något inne städas upp för att göra ön vackrare för turisterna. Turisterna är jag.

Magen är i olag, grannarna ömsom skriker ömsom festar, ön är lugn. Turisterna är rika, köper Berthillon för 3 euro/kulan, äter escargot till förätt och ost tills de knappt kan gå. Armsvetten gör bagutten alldeles mjuk men den går att äta ändå, för de som måste, för de som lever på någon annans ödmjukhet.

Oron för att inga kunder dyker upp lyser i ögonen på honom och jag vet att när de kommer är jag till hjälp, om de inte kommer är jag en utgift. Jag tar tacksamt emot av hans givmildhet, jag äter mig mätt på hans bekostnad. Jag torkar så noga jag kan och dricksen är min, jag kommer ha råd med kvällsmat ikväll! Jag bor på ön med högst hyra i stan och ändå är oron att vara understimulerad mitt största huvudbry. Jag är en turist, men fattig arbetare. Jag får mat och jag ger bort den varje torsdag, inte samma förstås. Men ändå.

Frankrike.

Vi anlände. Likaså gjorde den enorma kylan som parisarna inte sett röken av på mången vinter. Snö föll. Lägenheten vi hyrde de 10 första dagarna var fantastisk charmig; sned, med trägolv och portiär men fruktansvärt dåligt isolerad. Det var kallt, inne som ute, vi sov med långkalsonger, gick med sockor.

Första helgen strosade vi mest, tog oss till svenska kyrkan och tittade på anslagstavlan som vi blivit flitigt rekommenderade att göra. En tur till Père-Lachaise, kaffe på en teaterbar och så ramlade vi in på ett asmysigt ställe precis ovanför Belleville-parken där folk satt och spelade schack, backgammon, TP, servitören tog menyn från fönstret och höll fram mot oss och vi blev så stressade att vi tog det första bästa. Café gourmand rekommenderas varmt till den som inte kan bestämma vilken efterätt man vill ha-man får nämligen alla! Hur bra som helst! Ett band började spela jazzmusik och vi satt kvar flera timmar.

På måndagen började skolan, jag går på Accord, mellan 9-13 på dagarna. Lärarna som jag har mött är engagerade och roliga. Upplägget är perfekt för mig, man pratar om vardagliga saker, med olika teman varje dag, övningarna är varierande och så är det lite grammatik.

Sen kom förkylningen, sen kom nervrositeten över att snart inte längre ha en bostad, sen kom visningarna och paniken över att inte ha ett franskt bankkonto som flera krävde att man skulle ha, sen kom inbjudan om inflyttningsfest och sen var det lördag igen och visningar hela dagen och sen kom den. Studion. Lättnaden. Lyckan. På île Saint-Louis.

Redan på måndagen var det inflytt. Det var som att nu skulle Paris-livet ta fart på allvar.

Jag har gått med i Svenska kyrkans kör, jag har hittat en stammisrestaurang, jag har skaffat en språkpartner och några potientiella vänner, jag har anmält mig till Croix-rouge för att hjälpa till att dela ut mat till hemlösa, jag har sökt några jobb, jag har strosat mycket längs Seine, jag har ätit många baguetter och druckit många Café crème, jag har knäckt några brûleer och bjudit folk på semlor. Jag njuter av livet som en glad lax.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=ULPuDEx0umI

Jag befinner mig i ett helt mörkt rum. Det är alldeles kolsvart och jag är rädd. Antingen har jag gjort något dumt eller så är jag bara i vägen för en av de vuxna tog mig hårt i armen och låste in mig här. Med nyckel. Utifrån. Såsmåningom vänjer sig ögonen vid mörkret och jag börjar treva runt omkring med fingrarna. Över det kalla stengolvet. Jag stöter emot något som ramlar omkull och det blir blött där jag sitter. Det lilla lilla ljus som kommer från dörrspringan faller på en hylla längre in i rummet. Eller rum. Det är så litet att jag kan nudda alla fyra väggar samtidigt om jag använder ben och armar, det prövar jag också. Det är en toalett, inser jag snart. De hade iallafall vett nog att låsa in mg på en toalett så de skulle slippa städa upp skiten efter mig sen. Sen, när jag får komma ut. Om jag någonsin får komma ut. När jag har utforskat allt man med känseln kan utforska så sätter jag mig på toalettgolvet och börjar drömma: Jag står ensam och naken i en ljus trädgård som är grön och full med träd och buskar. Varför jag är naken vet jag inte riktigt, kanske är det en sinnesbild av paradiset som jag någon gång har fått höra om. En kyrkklocka klämtar i fjärran och jag springer på det lena mjuka gräset bort mot mot ett stort bord som står dukat med alla läckerheter man kan önska sig. Där står också alla mina vänner i ljusa sommardräkter och hattar och alla ler. Bakom dem börjar en blåsorkester spela och solen reflekteras i de guldiga trumpeterna. Men när jag kommer fram till bordet får jag inte röra. Och alla människorna vänder sig mot mig. De pekar och skrattar för att jg är naken. Jag vill sluta drömma men det går inte. En man i mörk kostym och hög svart hatt som jag inte sett förut kommer fram till mig och säger: Du är inte som andra barn. Du måste vara som andra barn. Du får stanna här tills du blir som andra barn. Och han tar mig i armen och låser in mig i ett mörkt rum och jag kissar på mig. Trots att de har låst in mig på en toalett så kissar jag på mig. Jag drömmer inte längre, jag är vaken och det varma och blöta som rinner nerför benet innanför byxan blir kallt och luktar illa. Jag vill inte vara kvar härinne. Jag gråter tyst för att inte höras, inte göra väsen av sig som de vuxna brukar säga. I mina tysta hulkningar somnar jag snart, med huvudet lutat mot den skrovliga stenväggen.

Det är Peace and love-festival och in på scen kommer hon. Det är femte gången jag ser henne uppträda live och hon gör mig inte besviken denna gången heller. Hon tar fram en charmig gammal kamera och fotar oss, för att föreviga denna stund och jag lägger min väska på andra sidan kravallstaketet för att ha båda händerna fria till applåder, applåder och total fokusering. Hon är 63 år gammal och ändå strålar det om henne. Hon och Lenny rockar loss!!! De river av mina favoriter redan de första tio minutrarna, det är bra då behöver man inte vänta på dem, bara njuta av resten. Inför rock'n roll nigger uppmanar hon oss att ta hand om vår framtid...i princip. och vi blir vilda av hennes tänk och hennes musik. Och jag gråter, skriker och skrattar under konserten och önskar att jag hade lust att bli en sån där groupie som har råd och ork att turnéra med henne så jag får uppleva det igen och igen. För hon är verkligen min stjärna!