lydiasjoberg

Runt om i Paris hittar man diverse. Konst. Broar. Öar. Takåsar. Roliga hus. Fula hus. Pittoreska små helt underbara hus. Stora inklämda kyrkor och annat skoj. Jag går trevliga promenader. Och jag lever drömmen om att möta våren i Paris.

Fattigt.

Ingenting fungerar som det ska.

Svetten rinner om oss där vi trängs en meter under takhöjd, vi trängs och sparkar täcket omkring oss. Toalettstolen börjar droppa och plötsligt är det en pöl över hela golvet, som om det vore översvämning. Det luktar bränt i trapphuset men ingen vågar säga något. Soporna sorteras men ingen vet riktigt hur. De som har fönster vet om de borde stanna inne, de som inte har något inne städas upp för att göra ön vackrare för turisterna. Turisterna är jag.

Magen är i olag, grannarna ömsom skriker ömsom festar, ön är lugn. Turisterna är rika, köper Berthillon för 3 euro/kulan, äter escargot till förätt och ost tills de knappt kan gå. Armsvetten gör bagutten alldeles mjuk men den går att äta ändå, för de som måste, för de som lever på någon annans ödmjukhet.

Oron för att inga kunder dyker upp lyser i ögonen på honom och jag vet att när de kommer är jag till hjälp, om de inte kommer är jag en utgift. Jag tar tacksamt emot av hans givmildhet, jag äter mig mätt på hans bekostnad. Jag torkar så noga jag kan och dricksen är min, jag kommer ha råd med kvällsmat ikväll! Jag bor på ön med högst hyra i stan och ändå är oron att vara understimulerad mitt största huvudbry. Jag är en turist, men fattig arbetare. Jag får mat och jag ger bort den varje torsdag, inte samma förstås. Men ändå.

Frankrike.