lydiasjoberg

Två timmar ut på landet med en skumpande buss som försöker parera hålen på de steniga grusvägarna ligger El Jardín och en av ILCOs landsbygdsförsamlingar. Det är ett passande namn då alla vi besöker stolta visar upp sin trädgård. Grannen hugger med sin machete upp kokosnöt efter kokosnöt. Vi blir visade bananplantor och yucaväxter. En flicka plockar ner apelsiner från träden och snart står vi där fullproppade med frukt av alla de slag i händerna.
Det är mycket varmare här än i San José och lugnare. På kvällen tar vi en promenad och det är varmt och tyst. Här är TV:n avstängd när man inte tittar och alla äter middag tillsammans. Nyplockat palmhjärta med köttfärs och refresco. Alltid refresco, söt hemmagjord fruktjuice ungefär.
Vi sover under myggnät och vaknar mitt i natten av tuppen som galer.
Snart är det dags att gå upp om man arbetar.

Har man ett arbete så är man glad, här finns inga alternativ. De allra flesta jobbar på plantagen. Vi får höra om vilkoren som inte alltid är humana. Ångorna ger håravlossning. Att starta fackförening kan leda till avskedning. Det händer att man får jobba utan lön och ofta är arbetena tunga och arbetstiderna över 10h/dag. Men det är ändå ett jobb.
Vi träffar unga som vill studera men inte ens har råd till ansökningsproven. Det är svårt att studera om man är härifrån, det är långt, det är dyrt och ofta är det svårt att lämna familjen. För att få bidrag från staten måste man vara extremt begåvad.

Har man ett arbete så är man glad, här finns inga alternativ.Och det är väl inga nyheter men det blir komplext att se det på så nära håll och förstå att den globaliserade världen inte bara ger möjligheter utan också en väldig massa frustration, längtan och insikt om en frihet som inte finns.