lydiasjoberg

Jag befinner mig i ett helt mörkt rum. Det är alldeles kolsvart och jag är rädd. Antingen har jag gjort något dumt eller så är jag bara i vägen för en av de vuxna tog mig hårt i armen och låste in mig här. Med nyckel. Utifrån. Såsmåningom vänjer sig ögonen vid mörkret och jag börjar treva runt omkring med fingrarna. Över det kalla stengolvet. Jag stöter emot något som ramlar omkull och det blir blött där jag sitter. Det lilla lilla ljus som kommer från dörrspringan faller på en hylla längre in i rummet. Eller rum. Det är så litet att jag kan nudda alla fyra väggar samtidigt om jag använder ben och armar, det prövar jag också. Det är en toalett, inser jag snart. De hade iallafall vett nog att låsa in mg på en toalett så de skulle slippa städa upp skiten efter mig sen. Sen, när jag får komma ut. Om jag någonsin får komma ut. När jag har utforskat allt man med känseln kan utforska så sätter jag mig på toalettgolvet och börjar drömma: Jag står ensam och naken i en ljus trädgård som är grön och full med träd och buskar. Varför jag är naken vet jag inte riktigt, kanske är det en sinnesbild av paradiset som jag någon gång har fått höra om. En kyrkklocka klämtar i fjärran och jag springer på det lena mjuka gräset bort mot mot ett stort bord som står dukat med alla läckerheter man kan önska sig. Där står också alla mina vänner i ljusa sommardräkter och hattar och alla ler. Bakom dem börjar en blåsorkester spela och solen reflekteras i de guldiga trumpeterna. Men när jag kommer fram till bordet får jag inte röra. Och alla människorna vänder sig mot mig. De pekar och skrattar för att jg är naken. Jag vill sluta drömma men det går inte. En man i mörk kostym och hög svart hatt som jag inte sett förut kommer fram till mig och säger: Du är inte som andra barn. Du måste vara som andra barn. Du får stanna här tills du blir som andra barn. Och han tar mig i armen och låser in mig i ett mörkt rum och jag kissar på mig. Trots att de har låst in mig på en toalett så kissar jag på mig. Jag drömmer inte längre, jag är vaken och det varma och blöta som rinner nerför benet innanför byxan blir kallt och luktar illa. Jag vill inte vara kvar härinne. Jag gråter tyst för att inte höras, inte göra väsen av sig som de vuxna brukar säga. I mina tysta hulkningar somnar jag snart, med huvudet lutat mot den skrovliga stenväggen.

Det är Peace and love-festival och in på scen kommer hon. Det är femte gången jag ser henne uppträda live och hon gör mig inte besviken denna gången heller. Hon tar fram en charmig gammal kamera och fotar oss, för att föreviga denna stund och jag lägger min väska på andra sidan kravallstaketet för att ha båda händerna fria till applåder, applåder och total fokusering. Hon är 63 år gammal och ändå strålar det om henne. Hon och Lenny rockar loss!!! De river av mina favoriter redan de första tio minutrarna, det är bra då behöver man inte vänta på dem, bara njuta av resten. Inför rock'n roll nigger uppmanar hon oss att ta hand om vår framtid...i princip. och vi blir vilda av hennes tänk och hennes musik. Och jag gråter, skriker och skrattar under konserten och önskar att jag hade lust att bli en sån där groupie som har råd och ork att turnéra med henne så jag får uppleva det igen och igen. För hon är verkligen min stjärna!